Förlossningsberättelse

Nu är hon här! Ett stycke bäbis 3710 gram & 52 centimeter lång. En hen visade sig vara en hon som ville komma till världen den 23 september 22:00 (39+6). Vi är naturligtvis överlyckliga & kan knappt förstå att vi faktiskt blivit föräldrar till en himla vacker liten prinsessa. Den kärlek man känner för varandra & får uppleva nu är starkare än någonsin! 

Under tisdagsnatten den 20 september sov jag knappt något på grund av sammandragningar i stort sett hela natten. Tänkte inte att det var några konstigheter då många beskriver att de har liknande symptom flera veckor innan själva förlossningen. I onsdags var det totalt tvärtom, sov hela natten & vaknade upp pigg & alert under torsdagen. Fick massor gjort & städade som aldrig förr hela dagen, skönt med lite energi tänkte jag.

 Under kvällen på torsdagen såg jag att “slemproppen” hade gått (ett slemliknande slag som visar på att livmodern börjar “mjukna upp”). Det tog jag dock med ro eftersom även det kan ske flera veckor innan själva förlossningen sätter igång. Hade inte känt några förvärkar eller liknande så stod fast vid tanken på att den lilla krabaten där inne fortsatt lär dröja innan den kikar ut.

 I fredags morse vaknade jag upp & kände sammandragningar av samma slag som tisdagen. Tänkte att en promenad säkerligen skulle vara välbehövlig så tog en rask promenad mot Lillänge för att köpa present till Simons systerdotter. Väl påväg började jag känna starkare krämpor & att dessa upphörde & återkom med relativt jämna mellanrum, kunde det vara värkar trots allt? Letade fram en värktimer på gravidappen på min mobil & kunde konstatera att jag haft 3-4 värkar på 10 minuter.

 Tänkte att om det nu är på “riktigt” så lär detta ta tid, lika bra att att avsluta mina ärenden & ta en promenad tillbaka hem. Men plötsligt börjar det göra riktigt, riktigt ont. Kan knappt stå & inser att nu är det nog lite bråttom trots allt En snabb “googling” gav mig insikten om att jag förmodligen borde vara påväg till förlossningen nu. Ska precis ringa Simon när mobilen helt plötsligt lägger av trots att batteriet var näst intill fulladdat..

 Springer in på en butik & ber om att få låna telefonen som naturligtvis har dolt nummer. Simon satt i ett möte & svarade därför inte när han inte kunde se vem som ringde. Jag fick helt enkelt gå 3 km tillbaka hem till tegelplan med mina värkar innan jag fick tag på honom & han kunde hämta mig för att åka direkt till förlossningen. Väl på plats visade det sig att värkarna kom med tre minuters mellanrum & att livmodertappen var utplånad. Vi hann tillbaka hem en sväng för att hämta BB-väskan & ta en snabblunch då jag inte hade hunnit äta något på hela dagen.

 Väl inne på förlossningen var klockan strax före 16:00 på eftermiddagen. Värkarna blev allt mer starka & med tightare mellanrum. Vi fick informationen att det säkerligen skulle vara “klart” under natten eller morgonkvisten, så de riktlinjerna gick jag på. Hade hört att för en förstföderska är det vanligt att förlossningen pågår mellan 12-15 timmar. Men det visade sig att det gick snabbare än vad vi hade trott!

Inledningsvis tog jag ett bad & försökte slappna av i värkarna som blev mer & mer intensiva. När klockan var 19:00 var jag öppen 6 cm & en dryg timme senare 10 cm. Minns förloppet som väldigt intensivt fram till 21:00, värkarna kom utan mellanrum mer eller mindre & jag “tog bara emot” dem. Outhärdligt ont, hur skulle jag orka detta utan smärtlidring mer än sex timmar till tänkte jag?!

 Jag insisterade på att jag kanske trots allt skulle behöva någon smärtlindring för att inte “tuppa av” men vad jag inte visste då var att det hela snart skulle vara över. Någon epidural var det inte frågan om att sätta in, försent för länge sedan! Lustgasen skulle även den visa sig vara värkningslös eftersom jag började känna de intensiva krystvärkarna.

 Mitt i allt skedde ett byte av barnmorskor, vi hann aldrig presentera oss för varandra. Istället kom tre personer inrusande, bad mig lägga mig på britsen & 30 minuter senare skulle det visa sig att hon var ute! Jag kunde för allt i världen inte förstå att det var så nära slutet när jag kände smärtan från helvetet. Kände hur huvudet fullkomligen borrades ner i mig under varje värk & tänkte att detta kommer jag inte kunna hantera under flera timmar. Som tur var, visade sig den värsta smärtan vara över på 20 minuter.

Med varje krystvärk fick jag strikta order om att hålla tillbaka allt vad jag kunde för att det hela skulle gå så sakta som möjligt. Helt otroligt vilken “motor” som sätter igång när själva förloppet sker, svårt att hålla tillbaka de krafter som rent instinktivt vill att du trycker på för kung & fosterland.

Simon gjorde vid det här laget allt i sin makt för att försöka få mig att slappna av mellan varje krystvärk, vilket inte var en lätt match. När barnmorskan säger “en krystvärk till, sedan är bäbisen ute” tror jag att hon fullkomlingen skämtar! Att smärtan nu snart skulle vara över taktade nämligen inte med de 10-15 timmar jag hade räknat med att få “lida” för att se vårt lilla mirakel komma till världen. En sista värk kom & helt plötsligt var hon ute, helt obeskrivligt.

Vi hörde ett skrik & bara någon minut senare låg hon på mitt bröst. Är det möjligt att allt gått så bra tänkte jag? & hur ser det nu ut “där nere” när allt gick så fort? Istället för att skratta åt att vi blivit så lurade som hela tiden varit så säkra på att det varit en kille kändes det nu helt solklart att det var en liten tjej. Det var ju självklart hon jag burit på, det kände jag där & då.

 Vi blev rörda & rent utav chockade. Den oro som jag burit på till grund för att vi fick reda på graviditeten så sent hade inte lagt sig. Var svårt att förstå att allt verkligen hade gått så bra & att hon mådde bra. Att den vacka lilla varelsen med så skarp & vaken blick var vår & att hon dessutom varit med oss sedan december är fantastiskt! Vi är lyckligt lottade. 

Innan vi begav oss till BB-avdelningen prövade jag att amma henne på båda brösten, något man hört ska kunna vara lite problematiskt till en början. Det gick jättebra & hon fick “bra tag” på båda brösten på en gång. Hur är det möjligt tänkte jag? Att jag som aldrig äns hållt i en sådan liten färskning helt plötsligt ska kunna mata, men det kändes faktiskt helt naturligt.

 För er som tål det ocensurerade kan jag berätta att jag faktiskt inte sprack någonting “där nere” & kunde utan problem sätta mig på toastolen & kissa en dryg halvtimma efter förlossningen. Vill tro att det berodde på att jag varken var bedövad eller tog smärtlindring & på såvis hade kontroll. Nu, en vecka efter förlossningen känner jag mer ömhet & blöder en del vilket förmodligen är helt i sin ordning.

Redan dagen därpå kunde vi åka hem efter en läkarkontroll & genomgång av förlossningsjournalen. Vår lilla juvel var än så länge nöjd & käkade bra så vi kände att vi lika gärna kunde fortsätta mysa & bekanta oss med henne på hemmaplan för att sedan komma tillbaka på 48 timmarskontrollen.

Att kroppen är fantastisk är det inga tvivel om! Ett dygn efter själva förlossningen hade större delar av det som var min gravidmage försvunnit (!!). Inte en ända bristning heller även om det inte hade varit några större problem för mig med tanke på det fina vi fått i gengäld. Nu gäller det ändå att skynda långsamt, låta kroppen vila några veckor innan jag drar på tempot igen! 

   

   

  

  
  
  

3 reaktioner på ”Förlossningsberättelse

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s