När verkligheten överträffar dikten 

Ibland överträffar verkligheten dikten, ett ordspråk som jag fått uppleva gång på gång. Ibland kan inte ens vår vildaste fantasi inbilla sig de saker som faktiskt på riktigt sker mitt framför våra ögon!

Fyra dagar har gått sedan livet tog en rejäl vändning för min & Simons del. Vi som haft ett förhållande 60 mil ifrån varandra hade just mer eller mindre kommit fram till att det skulle vara tufft att ha det så ännu ett år. Från att precis ha avslutat studier, skrivit att jag ska luta mig tillbaka & satsa fullt ut på nya utmaningar i Stockholm till att sätta tvärtstopp för tre utlandsresor, fundera på var man ska föda ett barn om 12 veckor? Hemma i Östersund eller i Stockholm? Telefonen har gått varm sedan i fredags, lika bra att göra en summering från en av alla mina ”life breaking news” här på träningsbloggen tänkte jag. Sätt dig ner med en kopp kaffe, nu blir det garanterat läsning utöver det vanliga!

För att man ska kunna förstå hur man INTE kan veta eller ana en graviditet i 27 veckor krävs lite insikt i min livsituation de senaste två åren. Sedan år 2011 har jag tränat & tävlat i löpning, i slutet av en lyckad säsong 2013 anade jag  att något inte stod rätt till, kroppen levererade inte som tidigare på träning och det kändes annorlunda.

Råd från tränare & läkare var att vila var det ända rätta, hård träning och tävlingar varje helg under säsong hade satt sina spår. Ett av målen 2014 var att kvala till EM i marathon i Zurich. Väl på plats och efter avverkat lopp visade det sig att jag hade en stressfraktur i foten, en stressfraktur som skulle komma att vara var den första av fyra samma år. Lite av en livskris var ett faktum även om min optimism aldrig skulle inse det. Hur skulle jag ”överleva” utan mina morgonpass & den glädje löpning givit mig?!

Anledningen till stressfrakturer i handled, höfter & fot visade sig vara benskörhet till grund för överbelastning i träning & för lite återhämtning under lägre tid. Min passion hade satt sina spår och östrogennivåerna i kroppen var helt utömnda. Jag hade förmodligen inte haft mens sedan år 2011,  dock utan att veta om det då jag haft en P-stav insatt i armen sedan dess.

Så snart jag opererat en av mina brutna höfter i november 2015 togs P-staven ut i hopp om att jag efter några månader återigen skulle vara tillbaka i hormonbalans & få högre östrogennivåer, en förutsättning för ett starkare skelett. Jag var dock så pass benskör att jag förmodligen skulle behöva 1-2 år & några extra kilon för att komma tillbaka någorlunda på banan igen. Under tiden har hoppet alltid funnits där, har tränat i lagom dos och lagt fokus på annat positivt i livet i väntan på att läka och bli hel igen.

I onsdagskväll kom jag hem från jobb i vanlig ordning & lade mig i soffan hos min vän Sara efter ett av dagens två träningspass. Tog fram datorn och skulle börja lägga till några ändringar i vår examensuppsats innan vi skulle publicera den dagen därpå. Mitt i allt ser (& känner) jag något sparka till i magen på mig & jag tappar andan. Tio sekunder senare ytterligare en spark & jag kan inte tro mina ögon! Jag tar fram min kamera & börjar filma magen för att sedan kunna se det mer objektivt.

Efter tre timmar i chock lyfter jag på luren & ringer barndomsvännen Johanna som försökte lugna mig. Hade redan vid det laget hunnit googla allt som snurrade runt i mitt huvud, vilka symptom i vilken vecka? alkoholens påverkan på graviditet? Kunde sparkarna bara vara fantomsmärtor i buken? Hur påverkar hård träning fostret?

Tre på natten ringde jag Simon, han blev naturligtvis chockad & stum. ”Det är ju inte möjligt?!” Efter att ha kikat på filmer med den livliga magen insisterade han på att jag skulle cykla till seveneleven på sveavägen för att köpa ett graviditetstest. Sagt & gjort, väl ute på innegården för att hämta min cykel blev jag utlåst, hade ”visst” inte rätt nyckel för att ta mig ut igen. Blev ståendes där ute & försökte förgäves klättra över höga staket, ställde in mig på att sova på en parkbänk utomhus.

Vid fyrasnåret hörde en granne mig ropa & släppte in mig i trapphuset igen. Bestämde mig för att sova två timmar & istället göra ett nytt försök kl.06:00 när en butik som låg närmare öppnade på St: Eriksplan. Lite sömn var välbehövligt då jag kl.08:00 morgonen därpå hade ett möte ute på ICAs huvudkontor  som jag absolut inte fick missa, dålig tajming.

Klockan 06:10 stod jag där på badrumsgolvet, helt stum. Graviditetstestet visade två streck & Simon kunde inget annat säga än ”Jaha, oj.. det här kan vi ju inte göra något åt nu”. Jag fick bara slänga mig in i duschen & bege mig iväg för att jobba en timme senare. Väl på jobbet fick jag tillslut tid för ett akut läkarbesök några timmar därpå.

Cyklade till Mama mia på östermalm & fick komma in till en docent som snabbt konstaterade att ”Du har ju gått över 20 veckor med den magen”. Lade mig ner på britsen och några minuter sedan kom ett liv upp på skärmen! Han började prata om hjärta, assymetriska hjärnhalvor och lungor samtidigt som jag hade fullt upp med att gråta & filma delar av det hela då jag fortfarande inte kunde förstå någonting.

När doktorn säger att jag varit gravid i 27 veckor & att beräknad födsel är den 18 september kunde jag verkligen inte förstå det. Hade jag burit med mig denna lilla krabat på 5-6 mil löpning och gym- & intervallpass varje vecka i sex månader?! Inte konstigt att det varit tungt & att jag trott att min orkeslöshet berott på sämre karaktär. Alla signaler blev helt plötsligt så tydliga. Stramande ben, större bröst, att vara kissnödig i tid och otid, ont i bäcken och rygg efter träningspass & cravings efter onyttigheter jag aldrig lockats av tidigare. Helt sjukt!

Hela livet vändes upp & ner på en dag. Var skulle jag föda? Ska jag helt plötsligt ge upp mitt jobb, mitt företag, närheten till mina underbara vänner, min nya fina lägenhet i Stockholm för en flytt hem till Simon om bara några veckor? Alla resor som är inbokade? St:olavsloppet? För en person som tänkt skaffa barn om tio-tolv år och inte ens vet vad en menscykel innebär är det inte helt enkelt. En vän sa; ”om det är någon som skulle kunna missa detta är det du som kör i 180 km/h och missar skyltarna lägs vägen” & det kan jag hålla med om.

I fredags tog jag ledigt från jobbet, tillbringade fem timmar på två sjukhus för prover och inskrivning i både Stockholm & Östersund där jag nu bestämt att jag kommer föda barnet. Tog ett spontanflyg hem för att berätta för våra vänner, familjer & försöka landa i detta. Svårt att förstå att det gömt sig någon innanför mitt träningslinne på bilden nedan som är från 1 juni med tanke på att det den 15 juni verkligen är en barnmage som putar ut i mig.

Nu ska jag ta tillvara på de sista veckorna, kort startsträcka men det fixar jag & Simon. Är det ”ment to be” så är det. Jag känner mig lugn i att livet gjorde ett bra val åt mig, detta är fantastiskt & Simon kommer bli den bästa av pappor man kan tänka sig!

”Fortsättning följer i cirkus Wiklund”

slutet av maj / början av juni


15 juni – BOOM!